domnar dina känslor bort för mig, bästavän? Jag är så jävla trött på allt som går fel. Vänskapen är det värsta.
jag saknar dig bästavän, även om jag inte kan tala ut med dig längre, eller orkar göra det.
så måste du fortfarande finnas för mig, jag klarar mig inte utan dig.
det sliter sönder mig, med tanken på att du kommer lämna mig.
för du gör min värld färgglad, du målar min värld.
det är så mörkt och svart-vitt utan dig, utan din röst. och utan dig här med mig.
du fick mig att smaka på äkta vänskap. just nu käns det bara som om att du kommer ge upp, jag vet att jag strular men jag älskar dig.
jag behöver dig, jag vill inte att du lämnar mig. jag känner mig som en usel vän, helt världelös.
jag finns för dig, även om jag inte visar det som dom andra gör.
men allt är för jobbigt nu, för att jag ska orka ta tag i allting.
det svider i mig när vi grälar, det svider i mig att jag inte kan vara hos dig när du behöver mig, den här jävla distansen gör mig galen.
det svider oerhört, när jag märker att jag förstör. jag säger saker som jag inte menar, som jag önskar kom ut på ett annorlunda sätt. åt det andra hållet.
men vi alla måste kämpa för att orka vardagen, men vissa vill bara döda den känslan, om att kämpa.
jag är inte så stark som jag var förr, jag klarar det inte på egen hand.
jag behöver någon, någon som bryr sig.
och det sista jag vill just nu är att våran vänskap ska kolapsa, gå sönder.
jag blir livrädd när du är nere, deppig. för jag vill så gärna finnas där, krama om dig, och säga "allt kommer ordna sig" men det sista vi behöver just nu är kompissnacket.
när jag säger så menar jag att man inte behöver någon som sitter och säger "det kommer ordna sig" för det gör det inte, iallafall käns det så.
det bara stör mig, men jag blir hur glad som helst när någon säger att dom bryr sig om mig.
det käns som att man är lite värdig iallafall.
det man egentligen behöver är någon som tar ens hand och säger "vi ska ta oss igenom allt skit tillsammans, jag hjälper dig och tar imot dig om du faller."

jag saknar farfar, det är en oerhörd jävla smärta att du inte finns hos mig längre.
du var bäst, den bästa farfarn som någonsin funnits.
jag satt och tänkte en dag "undra hur lång tid han har kvar att leva", man såg på honom att han snart skulle smälta bort.
hans lugnande leende försvann mer och mer, och han blev allt sämre och sämre.
han har alltid varit en stark och omtänksam person, han gav en det man behövde om inte mer, jag blir trasig utan dig.

jag kan inte lagas igen, inte utan dig.